Sanna och kontoutdraget

Sanna öppnade inte kontoutdraget. Hon hade inte gjort det på tre månader. Hon visste ungefär hur mycket som fanns där — eller snarare, hon visste ungefär hur lite — och den ungefärliga siffran var illa nog utan att behöva se den svart på vitt en gång till. Så räkningarna hopade sig i en hög på hallbordet, olästa, och ångesten hopade sig med dem, lite mer för varje kuvert.

Det konstiga var att hon inte hade det särskilt svårt ställt, inte jämfört med många andra hon kände. Lönen räckte, mest. Men mest var ett ord som lämnade generöst med utrymme för alla möjliga katastrofer, och Sannas huvud fyllde villigt i utrymmet på egen hand: tänk om bilen går sönder, tänk om hyran höjs igen, tänk om, tänk om. Hon låg vaken kvällar i sträck och räknade pengar hon inte ens visste säkert om hon hade.