Elin och den andra rösten

Elin hade en röst i huvudet som aldrig tog rast, inte ens på semestern. Missade hon en deadline: typiskt dig, alltid för sent med allt. Sa hon något klumpigt på ett möte: alla märkte det där, du är löjlig. Rösten hade följt henne så länge att hon aldrig ens ifrågasatt om den faktiskt var sann. Den var bara där, konstant, som vädret man slutat lägga märke till.

Det som fick henne att fundera på allvar var, lite oväntat, hennes egen dotter. Sexåriga Alva tappade en tallrik i köket en vanlig tisdag och sa genast, med gråten redan i halsen: 'jag är så dum, jag förstör alltid allt jag rör vid'. Elin hörde sin egen röst komma ur sin dotters mun, nästan ord för ord, och kände en kyla genom hela kroppen som ingenting annat i hennes liv lyckats framkalla på samma sätt.