David och tisdagarna

David hade räknat ut, en kväll av ren uppgivenhet framför en tom kylskåpsdörr, att han inte haft ett riktigt samtal med någon på arton dagar. Inte räknat kassapersonalen i mataffären. Han bodde ensam sen skilsmässan, jobbade hemifrån för ett företag i en annan stad, och veckorna hade en förmåga att glida förbi honom utan att en enda människa sett honom rakt i ögonen på riktigt.

Det var inte dramatiskt, det som hänt. Det var mycket tystare än så — en långsam avsmalning där han tackat nej till en middag, sen en till, sen helt enkelt slutat bli tillfrågad alls efter ett tag. Ensamheten smög sig inte på som en enskild händelse man kan peka ut i efterhand. Den smög sig på som en vana, byggd sten för sten av tusen små uteblivanden ingen av dem märkte på egen hand.