Petra och den andra veckan

Petra hade varit borta fjorton veckor. Läkarintyg, samtal med företagshälsan, en rehabplan i en pärm hon knappt orkat läsa hela vägen igenom. Ingenting av det tänkte hon på den första morgonen tillbaka. Hon tänkte bara på att hissen till kontoret kändes precis som den alltid gjort, att kaffemaskinen lät likadant, att allt var så overkligt vanligt att det kändes fel — som om kontoret borde ha märkt att hon varit borta lika mycket som hon själv gjort.

Hon hade bestämt sig, någonstans under de fjorton veckorna, att den här gången skulle bli annorlunda. Ingen skulle få anledning att undra i det tysta om hon verkligen var redo, om hon 'klarade det'. Så första dagen tog hon alla möten hon missat, svarade på alla mejl som hopat sig i tvåhundratal, och gick hem klockan sex, precis som förut, som om ingenting någonsin hänt.