Simon och kontaktreglerna

Simon flyttade ut en tisdag, med tre kartonger och en växt han inte visste om han fick behålla. De första dagarna gjorde ingenting särskilt ont — allt var för overkligt för det, som att gå runt bedövad efter en tandläkartid man inte riktigt minns. Smärtan kom senare, i vågor han inte kunde förutsäga: mitt i en affärskö, klockan tre på natten, vid synen av en kaffekopp i fel färg för att vara hans egen.

Han och hans expartner kom överens om något de kallade kontaktreglerna, mest för att en gemensam vän föreslagit det och ingen av dem trodde det egentligen behövdes. Ingen kontakt de första fyra veckorna, utom det som praktiskt måste lösas — flyttfirman, den gemensamma katten, posten som fortsatte komma till fel adress. Simon tyckte reglerna lät överdrivet strikta för två vuxna människor. Han förstod varför de fanns redan efter tre dagar.