Sorg går inte att skynda på

De flesta har hört talas om sorgens fem stadier — förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Det är en av de mest spridda idéerna inom populärpsykologi, och en av de mest missförstådda. Elisabeth Kübler-Ross, som formulerade dem, beskrev ursprungligen döende patienters möte med sin egen död — inte efterlevandes sorg. Och hon menade aldrig att de skulle vara en prydlig trappa man klättrar i ordning. Ändå har modellen fått många att tro att de sörjer fel: att de fastnat, hoppat över ett steg, borde ha nått acceptans vid det här laget.

Forskningen på hur människor faktiskt sörjer ritar en helt annan bild. Sorg kommer inte i faser utan i vågor — den sköljer in och drar sig tillbaka, ofta utan förvarning, utlöst av en doft, en låt, en tom stol. Psykologen George Bonanno, som studerat förlust i decennier, beskriver att de flesta pendlar mellan att möta sorgen och att ta paus från den, och att den pendlingen inte är att fly undan utan en del av hur vi läker. Man behöver inte sörja hela tiden för att sörja på riktigt.