Georg och bänken

Den första måndagen som pensionär vaknade Georg klockan sex av gammal vana och låg kvar i mörkret och lyssnade på att ingenting behövde honom. Fyrtioett år på samma verkstad. Guldklocka, tårta, ett kort som alla skrivit på. Nu: en tisdag som såg exakt ut som en måndag.

De första veckorna städade han förrådet, sedan garaget, sedan förrådet igen. Hans fru Maj sa ingenting, men han såg att hon såg. Det var inte vilan som var problemet. Det var att ingen längre räknade med honom. På verkstaden hade unga killar kommit med trasiga saker och gått därifrån med hela. Det hade varit hans plats i världen, och den hade följt med nyckelknippan när han lämnade in den.